Vaknar långt innan klockan ringer, regnet slår mot rutorna och det är på tok för många tankar som rör sig, för många tankar att tänka. När jag så börjar tänka på att de där tankarna är allt för många att tänka på kliver jag upp.
Traskar ner, först nu kommer jag ihåg att tvätten nog hängt en vecka för länge på tork, där en trappa ned.
På gott humör, träningsverk lite här och var men inget som stör.
Likaså var det goda humöret med under gårdagen i Björkliden. Vi kröp och krälade i grottor, klängde och klättrade. Mörkt, endast pannlampornas sken och i taket, ja kondensen glittrade som silver. Längre in, grundvattnet som droppa från taket, blindgångar och tystnaden. En passage, inte allt för trång men nog för att nöja sig med att rulla förbi – energigivande och glädjerus.
Tillbaka upp på ytan, intill jokken. Ljust.
Direkt ur händerna, hukad ner över det forsande vattnet. Kallt och det smakar aldrig så friskt som det gör här, ute i det fria.
I varggropen, 11 mil från Björkliden, tillbaka i Kiruna. Ett telefonsamtal från KBAB, bolaget som äger fastigheten där jag bor. Tycker att det är dags att vi ska flytta tillbaka till våra gamla rum på övervåningen, helst lämna in nyckeln imorgon eller kanske eventuellt nästa vecka. Ja för hyrt ut rummet har de gjort, de som jag tillfälligt bott i de senaste fem månaderna pga renovering.
Jag protesterar, frågar hur de tänkt sig det där, varför de inte hyr ut redan tomma rum istället för att stressa oss. Undrar hur de har tänkt sig att vi ska flytta upp en våning, där renoveringen fortfarande är igång.
Till svar får jag att ”det är pengar för oss som rullar iväg, du kan hyra två rum om du vill. Ni kan använda köket där nere och likaså duschen”
Jag vill skrika ”heja heja, dra åt helvete – hur har ni tänkt er det här idioter”. Men jag svarar med ”ja, kul. Men hur har ni tänkt er att ett kök och ett badrum, två toaletter ska räcka till alla ni hyser in. Ja men vi är väl lyckliga efter nio månader av renovering, oväsen om morgnarna och asbestsanering nu få flytta upp till en byggarbetsplats, tack ska du ha!”
Medan regnet fortsätter att ösa ner och vinden river i träden så släpper jag allt det där. Tappar orken att bråka.
Traskar ut i köket, gör frukost och sjunker ner vid tevesoffan med en stor kopp nybryggt kaffe.
Nog ska det här bli en fin dag.
Höstruskig och mysig.
Ebbas Fotografiska 