Någonting mer, nog är det något mer som ska inhandlas. Mer än bara batterier och leukoplast, biljetter kanske? Jo, men annars är nog allt annat redan rott i hamn.
Ser hur molnen passerar förbi utanför tillbakalutad i fåtöljen med fötterna mot de varma elementet. Hemtenta, åtgärdsprogram, naturgeografi, biologisk mångfald och annat om ekosystemet.
Det sista jag vill just nu är att plugga och det är precis vad jag gör. Veckans föreläsningar är över och i trappan på väg en våning ner slå tanken till mig, en rak höger. Blir helt ställd, sätter mig ner och funderar.
Varför är jag här?
Emellanåt behöver jag landa för att reflektera, andra dagar flyter allt bara på utan att behöva tänka ens.
Anledningen till att jag pluggar kan jag inte hitta idag.
När jag sitter på föreläsning och lär mig om hur landskapet skapats, varför det ser ut som det göra och hur den där lilla lilla ämnet kan ha så stor betydelse på det stora hela, så längtar jag ut. När jag pluggar, skriver hemtentor och uppsatser drömmer jag om höjderna och när jag är där ute förstår jag inte.
Jag förstår inte att allt de jag satt där inne och lärde mig, att jag inte ens tänker på det när jag är här ute, för allt känns så självklart. När jag är där ute är naturen en känsla som tränger sig djupt inom mig. Som rör och berör.
Utan att tänka på det förstår jag att dalen är en lämning från isens tid, att växttäcket är frodigare just här och inte längre upp och hur det kommer sig att molnen ser ut som de gör. Men det är inte förens jag väcks ur det som jag märker att jag lärt mig, när jag så självklart pratar om cumulus, solifluktation, carex och vännen intill står som ett frågetecken. 
Jag kommer inte inse förens den dagen kommer.
Förstå vad jag vunnit på att vara just här.
Ebbas Fotografiska 