Klatring i Sleppen, Hamarøy.

Med tåget till Abisko, med bil vidare vägen norrut. I höjd med riksgränsen kommer frågan ‘så, vart ska vi fara?’. Det finns idéer och Sara har den klaraste. Förbi Narvik och söder ut på slingriga vägar utefter fjordarna och de höga bergen.

Paus, utsikten och vidare.
Paus, hallon och den stilla fjorden. Lågvatten.

Vidare, stopp och väntan.
Färjan, en klätterbok och en längtan.
Vidare, gula träd och snäva kurvor.
Höga berg, vackra berg och vatten.

Så, från ingen stans är vi där. En kort promenad, en stilla sjö, höga berg och klipporna. Det finns ingen tvekan, det är bara här vi vill befinna oss just nu.

Solen gömde sig bakom topparna och kvar satt vi på höjden och blicka ut över ett så vackert och stilla landskap. På avstånd, endast de ljud knölsvanen framkallar.  Vi, spända på morgondagen. Nöjda över att vara.

En öppen eld och stjärnorna från den klara himlen spegla sig i sjön.

Lördag morgon och tystnaden.

Frukost och nykokt kaffe.

Upp mot väggen, bygga ankare och sedan fira sig ned för att sätta leden på första. Glad, skakis och lycklig.

Upp mot väggen och jag leder. Kämpar mot spärren och älskar känslan.

Solen försvann än en gång bakom bergen och kylan kröp sig på. Vi klättra tills mörkret kom för nära. Med bilen på slingriga vägar norrut, en nyans av rött i horisonten och de höga bergen som mörka skuggor mot en turkos himmel. Stjärnorna som tändes en efter en.

I Narvik – öl på krogen iförd klätterkläder. Men tids nog föll alkoholens skugga över det också och vi somna i bilen tidig morgon.

Frukost vid klipporna i Leirvik och vidare mot Abisko. Med tåget hem till Kiruna.

Trött, men glad.
Nybastad och ren.

Nu väntar te, film och kanelbullar.

och allting, ja allting bara är.