Det är någonting märkligt med Kiruna, svårt att sätta fingret på’t.

Förköp på biljetterna, trallade ner mot Trägårn. Möttes av en varm och full lokal. Trevligt bemötande, som vanligt. På plats bakom instrumenten Chip Taylor. Han som är tillbaka i Kiruna för tredje gången detta år. Stor i staterna, välkänd bland folket på puben.

Chip har skrivit en låt om Kiruna, den är nya och den spelas här, på dagen som Kirunas kaffe & skäggklubb har anordnat och kallar Mean basterds day. Någon slags hyllning till mörkret ankomst.
Jag förstår inte riktigt varför, men låten är magisk och det är vacker stämning över hela lokalen.

Så byts de av, en efter en, band efter band. Det allra flesta kända Kiruna-ansikten. Jag tycker det är märkligt. Men jag tycker det är helt underbart samtidigt. Att så många fantastiska musiker ryms i liten stad som denna.

Gåshud.

Och det kanske inte är många som har upptäckt tjusningen, upptäckt den skatt som staden ruvar på, förutom gruvan. Men det är ett enda stort leende och står där och bara är.

Snälla, sluta aldrig spela!