Tisdag.

Mitt internet är paj, sedan några dagar. Kanske sjungit på sista versen. Men utan garanti-kvitto inget nytt. Inte ens i viktiga-papper-mappen kan jag hitta det.

Solnedgången blir bara vackrare och vackrare men ändå tidigare och tidigare. Det är inte lika motiverande att sätta sig i en mörk videoföreläsningssal när solen skiner utanför. Men skyndar man hem, en snabb lunch och sen ut i skidspåret så hinner man med i alla fall två timmar av dagsljus innan det mörknar på allt för mycket. Det är vackert där ute. Eftermiddagarna känns som kvällar och tröttheten är svår att besegra emellanåt. Men naturen är så galet vacker.

Utsikten mot Torneälven och dimman som slingrar sig genom dalarna.

Välpreppad skidspår och trots att det är turskidor jag har passar de fint i spåren men titt som tätt blir man ändå omåkt av motionärer och en och annan elitidrottare. Alla i sin egna takt, sina egna tankar och med sina egna ambitioner.

Det är svårt att längta härifrån.
Men det är minst lika svårt att inte sakna er..