Tåget var i tid till Kiruna, men stod still ett bra tag i höjd med polcirkeln. Ett malmtåg vars lok gått sönder. Men vad gjorde väl det när det fanns så gott om tid i Boden att jag hann spilla hett kaffe över låren?
Nattåget i tid, i kupén en mamma med sin treåriga son från Kyrgyzstan. Hon prata bara engelska och ryska. Han prata bara ryska och kunde lite få svenska ord. Man vet hur barn är, de är överallt, klättrar och hoppar, skriker, skrattar och gråter. Men hon berätta om sitt hemland, vilken god anledning hon har att vara just här och att jag borde fara till Kyrgyzstan och vandra i bergen.
Hennes man hade omkommit och hennes svärmor hade stickat hennes bröllopsklänning. Hon inte ett år äldre än mig, bara några veckor.
Kupén fylldes på, sängarna bäddades och ljudliga snarkningar bröt genom musiken i hörlurarna. Klockan 06.15 var vi inte i Stockholm, vi var i Ånge. Däremot strålande sol nästan fem timmar senare i Tjockhult. Ny biljett, värdecheck på tågbistron som plåster på såren och X2000 neråt. En halvtimme sen ner till Linköping där jag sa adjö till min trevliga granne från tåget och tog en fullknökad buss hem med mina väskor och skidor.
Men jag har vant mig att inte hetsa upp över förseningar och är glad bara att vara tillbaka. Tillbaka på slätten, hemma i Berga och solen skiner fortfarande.
Ebbas Fotografiska 