Det har mörknat på, det är kväll och det är återigen mörkt. Sov länge och kanske längre än på många veckor. En snabb frukost och ut. Skidorna på, till en början våra gamla spår ute i Tinnerö men mestadels djupsnö. En uppsprickande himmel, cumulustratus, en sol och lätta flingor som irra sig ner från någonstans långt där uppe. Desto längre bort jag kom, ju avlägsnare hördes skallen från hundarna tills det helt var borta. Tystnaden.
Över hagmarker, under ekarna och förbi skogen. En ensamhet som inte känns påträngande eller jobbig. Bara tankarnas utrymme att sväva fritt och en trädkrypares vackra sång i singular.
Äldre älgspår, färska från räv. Några änder som traskat på den till synes svaga isen och ljudet av det porlande vattnet. Med strålar från den sjunkande solen i ryggen vände jag så åter.
Med känslan i maggropen, leendet på läpparna och kylan som bitit sig fast i kinderna. Rosenröda. Med vetskapen om att nu, i skrivande stund, vänder det bara om någon timme. Mörkare än såhär blir det inte.
Nej, inte mörkare än såhär.
Snart blir dagarna ljusare och snart, innan man vet ordet av lyser den natten igenom.
Ebbas Fotografiska 