Julhelg.

Märkligt.
Ja minsann, det känns lite märkligt.
Allt som bara är.

Vi bytte julklappar. Han fick något stickat, jag fick något virkat. Tillsammans valla vi skidor, drack varm choklad och jag bjöd på bio. Allt som en gång var, som nu bara är och det känns bra enda ner i maggropen. Så drar han på sig jackan och innan dörren stängs frågar han ‘när ses vi nästa gång?’

I Kiruna förmodar jag!?
(hoppas jag)

Där på något vis kändes julen avslutad för detta år och jag sjunker ner mot den kalla väggen och kuddarna runtomkring med stadigt blick mot stjärnorna utanför.

Allt som bara är.

Och julen var trivsam.
Familjen så fantastiska och underbara.
Det dröjer inte många dagar fören det är dags att packa ryggsäcken och bege sig norröver återigen.
Tänk om man finge ha de här nere som man håller varmt om hjärtat där uppe i vackra, fantastiska och trivsamma Kiruna. Man kan väl inte annat än att tänka ‘tänk om’, sen tänker man om och tänker på hur fint det är att få åka söderut emellanåt och träffa dessa fantastiska människor.

Det är svårt att uttrycka hur tacksam jag är.
Men det är jag!