Först var det snöskotur med japaner. De förstod väl någorlunda tänkte jag efter att ha berättat om vad jag gör här i Kiruna. Att jag flyttat hit. Innan vi avrunda turen frågar herrn om jag är född i Kiruna och jag börjar undra hur mycket de har förstått om allt som jag talat om. Staden, gruvorna, de små kallkällorna, norrskenet och alla djurspåren.
Men de såg nöjda ut.
Avrunda dagen med en ”norrskensjakt på skoter”-tur. Med två japaner. Jag bytte till mig en tolk som kunde översätta medan jag talade med allvar i rösten om hur man kör en skoter och varför man borde göra som man ska. Iväg kom vi, jag och de glada japanska paret. I en medelhastighet av 13 km/h. Nog minsann tror jag att vi toppade med nästan 18 km/h i nedförsbacken men de hamna en bit bakom. Vi stanna till, stängde av och stjärnhimlen tona upp sig. De la sig på rygg i snön och njöt av himlavalvet. Jag gjorde det samma. Så for vi vidare, stanna till och ett svagt svagt norrsken uppenbarade sig.
”Is that the aulola?
Jag såg spänningen i deras ansikten och gav med mig. ”Yes, it’s the northen light, the Aurora”. Lyckan syntes vara total. Vi for vidare och vid nästa stopp byggde skenet på sig och lyckan över att se norrsken uttrycktes i klappande av händer och uttropp ”Aulola, aulola, åååh aulola!”
Bjöd på varm tranbärssaft innan vi tog sista biten hem i sakta mak.
Där jag satt på skotern, skumpande fram i långsam hastighet kunde jag inget annat än att älska den utmaningen. Inte gjorde det något att det gick så långsamt, eller att de inte förstod vad jag sa när man fick se den entusiasmen och glädjen hos dessa människor.
Peppar för morgondagen med varm choklad följt av sömn. Heja heja!
Ebbas Fotografiska 