Paus.

Då, sommaren för nästan tre år sedan. Förr, tillbaka till då.. Fredrik vandrade i gummistövlar och läste samtidigt i sin bok. Första natten sov vi uppe på sluttningen till Cievrracohkkas topp med utsikt över Paittasjärvi och Nikkaluokta.

Det var då. När vi laga blåbärspaj på fjället.

Då när vi gick fel, men tillslut kom rätt. Utökade äventyret med spänning.

Det var samma tur som kvällen bjöd på denna utsikt från tältöppningen, för att vi inte hann så långt som planerat.

Det var då och med en toppenkänsla, upp på toppen av Sverige utan den mista utsikt.

Men då var väl ändå då och nu, ja häromdagen stod jag i Nikkaluokta och skådade ut över bergen. Blicken som drogs mot Cievrracohkkas och minnena som då kom rusande tillbaka till nu.

Inte förens nu inser jag hur mycket jag behöver åka härifrån för att förstå hur bra jag egentligen tycker om Kiruna. Hur bra jag trivs. Påminna mig om den glädje som bara försvann för att allt blev för mycket.

För det var länge sedan det passerade förbi en ledig dag och jag,
jag behöver åka för att komma tillbaka.

Behöver paus, break, halvlek eller whatever man vill kalla det.