Jag är tillbaka i Kiruna, vet inte om jag saknat stan. Kanske inte ännu. Det är svårt, efter allt som bara varit. Långt från asfaltsvägar och stadsbrus.
Det tog två dygn att ta sig från dit till hit. Två helt enormt långa och jobbiga dygn. Fick sällskap första kilometern på skidor. När hejdå var sagt fanns det ingen återvänd och inte kunde jag förmå mig att vända mig om för en sista kram, så som tårarna rann. Och kanske blir det så, när allt är som det är.
Allt som bara är..

Imorgon blir det omvägen förbi jobbet innan förmiddagsföreläsningen och pang på rödbetan, därefter är det dags att fara till Stockholm. Till huvfudstaden för att hänga på Vildmarksmässan för programmets räkning.

Från utedass till storstadsbuller.
Kontrastrikt så det bara skriker om det.

Efter allt resande är jag således trött och sover på saken.