Bland rader av slitna bokryggar och lukten av, jag vet inte vad, men kanske gamla böcker. Bland sidorna av historia och kultur hittar jag det, några få rader om den där koppargruvan några mil från Abisko mot Norska gränsen. Kanske det mest fantastiska är att läsa om alla gamla berättelser från förr, om fjällvärlden, gruvdrift, om Kiruna. Att det finns så mycket historia om en så ”ung” stad. Men så när jag fortsätter bland gulnade sidor dras historien längre bak i tiden, till en epok utan asfaltsvägar och sånt där modernt som bloggar och espressomaskiner.

Lutar mig tillbaka och funderar, formulerar projektplan och inser att nu är det på riktigt. Nu är sista kursen påbörjad och medan jag pillar med tidsplanen undrar jag hur fasiken jag ska ta mig hem efter näst lilla äventyr. Ja många tankar i rörelse är det och på måndag, då är det dags att fara iväg på äventyr. Igen.

Det känns så skönt att säga igen. För igen och igen, aldrig kommer äventyren att sina…