Någonstans, mitt ute i ingenstans

I Abisko, vid Vetenskapliga Stationen. En kvällspromenad genom byn,ner mot jokken vars is redan börjar ge upp. På väg ut från Nationalparken.

Abiskojaure.

Vackra Giron i bakgrunden och jokken som från Norska sidan rinner ut mot Abiskojaure, vidare till Torneträsk och ut i Östersjön via Torneälven.

Framme vid Sjangeli, den gamla koppargruvan som startades i slutet av 1600-talet. Var i bruk några år innan klimatet och lönsamheten satte stopp. Malmen fraktades med renslädar de 12 milen till Kurravaara.

Kulturminnesmärkta trähus från gruvepoken under mitten av 1800-talet.

I bakgrunden kan man urskilja ett av gruvhålen som i dagsläget är inhägnade för säkerhetens skulle. Trähuset är omkring hundra år och från perioden i början av 1900-talet. 1922 sägs vara sista året gruvan var i drift.

Lukas med fisketillstånd för sitt examensarbete var också med på äventyret.

Han fiska…

… och jag titta på fiskarna genom hålen. Fotograferade och dokumenterade.

Så dagen därpå fick vi sällskap uppe vid sjön bredvid gruvan av några internationella studenter från kursen arktisk geologi.

Provtagning av bottensediment i sjön, den praktiska delen av mitt examensarbete.

Sedimentprov.

Lukas han fiska…

…och jag fotograferade och dokumenterade.

Naturguides-ettorna och arktisk geologi-gänget.

Så for de åter alla milen tillbaka mot Abisko.

Tystnaden la sig efter skotrarna som sakta tog mer och mer avstånd.

Lukas fortsatte att fiska…

…och jag fortsatte att dokumentera och fotografera.

Öppna gruvhål med utsikter över fjällvidderna.

Sjangeli koppargruva till vänster och sjön i mitten. Fascinerande landskap och förundran över hur man en gång i tiden kunnat bedriva gruvdrift utan dagens nymodigheter.

Inne i värmen i Unna Allakas stugan, ca 5 km från Sjangeli. Stekt röding och en kåsa vitt vin. Fin avrundning på bra dagar mitt ute i ingenstans.

Sådär vackert i vår-vinterskrud att jag nyfiket undrar hur Sjangeli ser ut sommartid…