Det är fint, för när man är ute och klättrar får man minsann äta hur mycket kakor man vill. Så många det bara går tills förpackningen utan problem kan knycklas ihop till nästan ingenting. Dricka kokkaffe och icke att förglömma – att klättra. 
Minsann, utepremiär för året. Jag skulle kalla det fantastiskt.
Med bil, 20 minuter från stan och en promenad över åkrar, genom skogen med en matta av vitsippor fram till vattnet och klipporna som reser sig så vackert i kontrast mot himlen. Det är vackert och det är enkelt.
Det är så helt tokigt fantastiskt med friktionen, från vassa små chip till sloppers som på håll ser värre ut än vad de känns. Det är märkligt hur glad man kan bli för högresta klippväggar och den där känslan.
När ger vi oss ut igen?
Ebbas Fotografiska 