Där gick jag med blicken mot händerna, försökte räkna efter. Finger efter finger tills hon frågar om jag behöver låna några. 
Det har gått mer än tio år sedan vi lärde känna varandra. Otaliga gånger har vi ränt upp och ner i trapphuset, hittat på så mycket. På något vis känns det så fantastiskt att efter en kvällspromenad, trots att det var länge sedan vi såg, så känns det precis som det gjorde då. Som det alltid gjort. Sådan vänskap kommer nog aldrig att falna. Jag tror faktiskt inte det.