Ibland behöver man vädra, låta tankarna få sväva fritt. Utrymme. Då är det vackert att traska upp på berget, runda toppen och så ner på andra sidan där berget skymmer stan. Där kan man sitta på sluttningarna och blicka ut mot bergen som aldrig tycks ta slut och se solen antingen sjunka eller stiga utan att röra vid horisonten. Jag kan inte få nog av midnattssolens tindrande strålar som leker i håret som yr i vinden eller att ligga utsträckt i kråkbärsriset och bara vara, nattetid.
Luossa tar aldrig någonting än andan ur mig och ger, bara ger och ger.
På väg hemåt under natthimlens glödande moln. Redo för nya utmaningar.
Ebbas Fotografiska 