Jaha, kanske du tänker nu!? What about that?
Jo, för lite så blir det. Att där man går och harvar med sina sysslor på fjällstationen och trivs sådär himlans bra ser man ändå fram emot ledighet sådär emellanåt. I fredags, vid 14 gick jag av passet – framför mig låg så helt sonika 64 timmar av ledighet. Dagar jag så smått börjat inse vad jag velat göra med när jag städat rum efter rum. Legat på rygg i sängen om kvällarna och inte riktigt kunnat somna. Funderat.
Två timmar senare, efter en sväng tillbaka för byte av skor kliver jag utanför huset för andra gången. Förbi huvudbyggnaden, ner och över jokken, vidare för att svänga av åt vänster. Utefter jokken, över spänger som blir till grusväg och regntunga moln som hänger över huvudet. Med raska kliv, framåt. Där vid slutet av grusvägen, av med skorna och på med skorna efter vadningen. Slingrande stigar och så står jag där vid Gåsen vindskyddet. Fuktigt i luften. Inne – en kopp varmt och byte av skor. Utanför, med oväntat med fart i benen och där innan dimman vid stigningen tog vid ser jag den sväva i luften, helt klarvit och vacker – fjällugglan. Hänförd blir jag stående innan den börja flyga närmre och jag med raska kliv tar första uppförsbacken, och så nästa och nästa. Dimmigt och långt ifrån vidsträckta vyer men där, där fötterna tar vid på sluttningarna, mattor av utslagna och vackert uppiggande fjällsippor. När jag närmar mig Gåsenstugorna hör jag hur någon hojtar från ett fönster. När jag kliver innanför dörren, där inne i värmen, välkomnas jag med en kram, får sätta mig ned vid långbord och erbjuds både mat, efterrätt och dryck. Jag är inte sen att tacka ja och sjunker ner på en pall bredvid.
Det är stugvärdarna som har besök, som firar födelsedag. Jag blir så varm och så berörd att leendet aldrig lämnar mig. Glider ner under täcket, vaknar tidigt och får frukost serverad hemma hos stugvärdarna. Sällskap har jag fått på min lilla tur och nu styr vi kosan mot Helags. Det går snabbt, tills det inte går längre och då ligger jag platt fall på magen i vegetationen. Men vi tar oss vidare och vi tar oss fram. Jag är tillbaka på Helags, det är dimmigt och jag känner hur jag välkomnas in, hur jag välkomnas hem.
Helags fjällstation är en plats som inte bara känns som hemma utan även sprider ett lugn. Människorna, naturen och massivet som just då sträckte sig rakt upp i molnen. Äter lunch och somnar. Dimman lättar, de klarnar upp och solen tittar fram. Bastun är varm och det finns gott om fint sällskap där ”at Helags Relags”.
Avrundar kvällen vid elden innan jag kryper ner under täcket.
Sovmorgon, frukost och ryggsäcken på. Ner i dalen med Sylarna i sikte. 
Stigningen tar vid och snart står jag där och blickar upp mot Syltopparna som rör vid molnen. 
Vid Sylarnas fjällstation träffar jag på några vänner och får sällskap en bit. Fikar vid jokken och jag njuter utav att bara sitta still, låta fötterna få andas.
Sista sträckan känns, men jag får fart under fötterna när jordugglan dyker upp och börja bli närgången.
Tillslut trillar jag in innanför dörren igen, livemusik på loftet och jag spendera så de sista timmarna i sängen innan klockan ringer för frukostpasset klockan 06.
Trötta fötter efter 75 kilometer
Ebbas Fotografiska 