Ljudet som uppstår då vattnet snirklar sig förbi stenar och tar varje krök sådär elegant som bara vattnet kan i en norrländsk jokk är lugnande. Ingen brådska. Jag kan sitta still, bara vara. Doppa fötterna och njuta till max av en helt vanlig kopp kaffe ur en standard STF-mugg. Det fungerar fint och idag har jag både solsken och sällskap.

Sällskapet har nu tagit sig vidare, tröttheten sitter i kroppen efter några dagars tidiga jobbpass och det enda som jag vill, det är
att vara. Mest bara vara. Så jag går ut i kvällen och bara är.

Och det är tyst, så när som på surret från någon enstaka mygga och ljudet av kolsyra när jag låter smakerna få sväva fritt då jag tar den första klunken av ölen. Jag sitter uppe på en liten fjälltopp i kråkbärsriset och i motljus ser jag gräsvippor dansa för sig själva i kvällsbrisens kyliga serenad. För en stund föreställer jag mig hur jag bor på en plats som denna.

Sen kommer jag på det.
Det är här jag bor precis just nu.

Och allt, ja allt bara är.