Nästan en hel säsong har sprungit förbi och det har känts som det har varit någonting som har saknats. Över fjället har jag ränt, hit och dit. Många kilometer med mer eller mindre lätt packning. Lite avundsjukt har jag sneglat på vandrarna som passerar här varje dag. Som säkerligen månader i förväg planerat sina sparade dagar för en semester till fjälls, ett äventyr utanför vardagslivet. Den där pirrande känslan innan.

Så jag bestämnde mig, nu när jag fått tre lediga dagar på raken att jag, jag vill minsann också ta lite semester. Packa ryggsäcken efter jobbet och fick sällskap upp mot Sylarna. Vinden friska i och sista stigningen, sista kilometrarna kämpa vi mot vinden som i byarna var uppe i nära 25 m/s. Jag nöjt lunkande med min ryggsäck med sådant som är bra att ha på fjället.

Ur ryggsäcken drog hon upp två nästan nyskördade morötter och sträckte mig en. Kanske det godaste jag ätit på hela sommaren.

Vid första anblicken ser det ut att vara hämtat direkt ur en IKEA-katalog, men när man sätter foten innanför dörren i P-huset på Sylarna vill man inte gå därifrån. Förrens man sätter sig ned i sällskap med dessa fina männsikor och för ett kort ögonblick blickar ut genom fönstret. Det får en att vilja ta sig ut igen, göra upptäcktsfärder i området. Så jag stanna en extra dag.Med en dag utav maximal utnyttjad ledighet i form av att göra mest ingenting packa jag ryggan igen och dagen därpå traska jag vidare. Förbi massivet, spanande på topparna med nysnö från nattens busväder, vidare ner i dalen på andra sidan.Över fjällmarker tagna av hösten från vackra Sylarna mot Helags. Kängorna stora och klumpiga, klämmande över hälsenorna. Ryggsäcken skavande och det där vackra och magiska med fjällvandring kändes långt, långt borta. En känsla som kom och gick blandat med hängivenheten till allt det vackra.Paus, med blicken bakåt. Steg för steg tog jag mig framåt men vägen kändes oändlig. En raksträcka som aldrig ville ta slut, förrens jag stod och trampade av mig kängorna utanför P-huset på Helags. Varmt välkomnad mitt i helikopeterleverans och en känsla utav att komma hem. Somna under en stjärnbeströdd himmel, vakna med frost på sovsäcken och ett par tindrande ögon som titta på mig.

Jag blev så helt sonika vi och tillsammans traska vi iväg på stigar för mig helt nya. Utsikter  ur mitt perspektiv aldrig tidigare skådat. Vi åt en sen lunch vid Ljungans vindskydd i gott sällskap av renar. Säsongens första natt i tält övergick till en helt fantastisk och nästan sagolik morgon i Holkendurrie. Ur passet vandra vi och så efter lunchën i solskenet tog vi olika vägar och jag passera förbi Gåsåns vindskydd på väg hem mot Storulvån. Genom hedmarker och gul-glittrande björkskogar avverkades kilometer efter kilometer. Paus vid Handölans strand, halvvägs hem från Gåsån sett. Alla rester och allt ätbart tömdes ur ryggsäcken och fyllde mig med energi. Solens värmande strålar och de ljus som den spred bland gulnande blad fick mig att kämpa de sista kilometrarna fram till stationen. Strax efter 17 trilla jag innanför dörren i P-huset, tog en snabb dusch, åt middag och påbörjade kvällens pass ganska nära inpå det.

Fylld av ny energi efter en spontan liten semster med oväntade vänningar och fantastiska möten sitter jag nu här med en svullen hälsena och goda minnen. Kängorna får inte vara med mera och nästa gång tar jag den lättare packningen.

Men förtusan vad lycklig man kan bli av lite frisk fjälluft.