kontrasten.

De storvuxna ekarna, askarna och andra höga träd börjar sakta klä sig i höst och det är vackert här, men jag har svårt att hantera att det inte är fjällvidder, djupa norrländska skogar och myrmarker när jag skådar ut genom fönstret efter två år i Kiruna, en sommar i Jämtlandsfjällen. För mig är det en ganska stor omställning att vara tillbaka i Linköping. Det är visserligen bara för en månad men det känns ändå. För här är det platt som en pannkaka, betongen är hård och naturen  har undanröjts för att få plats med höghus, affärer och vägar. Många träd är inplanterade för att få det att kännas mer hemtant och gemytligt, andra har tagit sig hit, där de en gång redan levt. Det lockas med skyltar, rea och allehanda knep för att få oss att stanna kvar. Men det lockar inte mig.

Jag letar efter känslan efter en dag ute på fjället, tröttheten som kryper i kroppen och fötterna som ömmar av alla kilometrar och mil. Har börjat acceptera att springa i elljuspåren, på träspån och grusvägar. Ökar takten i uppförsbackarna, för jag älskar den sugande känslan i benen.

Det finns någonting som sommaren gjort med mig och det finns inget finger jag kan sätta på det. Men jag känner att jag saknar någonting.