Tog tåget en liten bit norrut, men inte längre än vad pendeltåget når och det räcker lagom till en ny stad med andra utsikter. Gator upp och ner, strömmen och mycket folk att titta på. Så, i en av alla de gallerior möter jag honom och vi spenderar eftermiddagen tillsammans. När vi sätter oss i bilen sträcker han utan förvarning fram en knippe rosor och säger de här är till dig!
Till mig? Nej du skojar? Va!? Men. Oj… Varför då? [tystnad] Jag menar tack!
Lätt förvånad tittar jag på honom och förstår än en gång varför jag tycker så himla mycket om. Ibland tas saker och ting för givet lite för lätt och tillfällen som detta gör en påmind. Det är bra. Han är bra.
Ebbas Fotografiska 