Från min plats på tåget som vaggar fram genom ett vackert landskap i gråskala ser jag en rödräv springa över den frusna vattenytan och försvinna in i dimman. Djupa norrländska skogar, öppna myrmarker och luften som glittrar som guld när solen sakta höjer sig ur dimmorna. Grått övergår till rosa och orange för att så blotta omvärldens riktiga och klara färger. Morgon blir dag och jag kliver av vid Kiruna C. Röken från gruvan, mullret av trafiken och bergen i bakgrunden med sina klarvita toppar.
Jag är tillbaka i staden där jag sakta började förstå vad som betyder och det känns som att komma hem. Staden är sig lik, människorna andra men fortfarande finns det några kvar här som betyder. Det är fint att vara tillbaka men det känns märkligt att somna på en madrass, på besök, i mitt gamla rum. Tom ryggsäck blir full när jag hittar kameran, skidorna och radion men det är ändå en låda kvar på vinden och tältet glömmer jag där det ligger kvar på garderoben i mitt gamla rum. Vi umgås om kvällen, prata minnen och skapar nya. Äter lunch på Safari och dricker te i sällskap i den grå soffan uppe på andra våningen där på Skyttegatan 20A innan tåget söder ut.
Norrskenspromenader, bastuöl, badtunna, malmtågen och närheten till skidspåret. Här är det nära att komma utanför staden och jag kan sakna det.
Öppna vidder byts mot infrastruktur i storskala, staden är stor och jag vet inte hur jag ska hantera det platta landskapet och de raka gatorna. Kanske är det vetskapen om att jag inte blir kvar länge som får mig att hålla huvudet över vattenytan.
Jag inser att det finns andra platser jag tycker bättre om än staden och det har ingenting med människorna här att göra. För nej, just denna stad är full av fina vänner och familj som tar plats i mitt liv, men denna stad som alla andra städer är precis som de brukar vara – ivägen.
Som det är nu, är det så det känns…
Ebbas Fotografiska 