När skymningen lägger sig så lättar även molnen, det klarnar upp och en efter en dyker stjärnorna upp på himlavalvet. Det är helt vindstilla ute men när jag frågar om någon ska med ut och skida är det tyst, så jag snörar på pjäxorna och glider nerför backen och så uppför. Pannlampsbatteriet är lite sådär, så jag stänger av och hoppas på att det fungar på hemvägen. Till vänster om mig syns siluetten av massivet, när jag tar höjd ser jag norrskenet börja dansa till höger om mig. Längre och längre bort från stationen, det enda ljus jag ser är stjärnornas tindrande och det vackra norrskenet som sakta växerr sig större och större. Ena stunden är det rött i nederdel, så heltplötsligt en skymt av blått i överkant. Det är berörande vackert och jag vet inte om jag fäller en tår för att det är så fantastiskt mäktigt alltihopa eller för att det ibland bara är väldigt skönt. Det är jag, de vita vidderna och det virrvlande norrskenet. Tystnaden av vinden som inte blåser och kyla som biter i kinderna. Jag stannar kvar länge innan jag får medlut tillbaka och njuter utav svängarna som börjar ta sig. Pannlampans sken är inte starkt, men tillräckligt.
Det finns ingen chans att jag tänker gå in för att sova, så istället hämtar jag sovsäck och lägger mig under stjärnorna. Norrskenet är det sista jag ser innan jag somnar och jag sover väldigt gott. Enda tills det att jag vaknar och min mössa är fastfrusen i en färsk snöhög.
Det är vackert att vakna med utsikt.
Ebbas Fotografiska 