Det finns de dagar när man bara ska gå från stationen till p-huset med överbliven buffémat och ser hur ett fat med ägg lämnar ens grepp och fladdrar bort i den kraftiga blåsten. När man försöker ta sig fram, men behöver vända ryggen mot vinden för att backa för att så vända om igen för att det går nog ändå bäst när man ser vart man går men vinden svider på tok för mycket i ansiktet. Det finns de de dagarna när man är ledig, men inomhus för att ute blåser det storm och de dagar när solen skiner så länge man arbetar och försvinner snabbt när man slutat. 
Så finns det dagarna som idag när man alldeles häpen på något viss lyckas ta sig till jobbet med hakan hängande vid knäna för himlen är blå och solen tindrande. När man åtta timmar senare inser att det fortfarande är solsken och man förmår sig ingenting annat än att gräva sig en solgropp och stanna där några timmar. För att efter middagen skida ensam uppåt och bara njuta av stillheten, tystnaden och de ljuva färgerna som solnedgången målar landskapet med. Få vända och med några svängar ta sig åter och njuta utav vetskapen att stationen är fullbelagd och här skidar jag omkring, ensam på fjället… 
Ebbas Fotografiska 