Vi är inte uppe först, men vi äter en tidig frukost i den solbelysta matsalen. Det varma ruskvädret som vi kom skidande i igår tycks vara som bortblåst, för nederbörden övergick till snö under sena kvällen och utanför ligger nu ett tyst mjukt täcke av nysnö.
Vi lämnar spåren bakom oss där vi skidar med solen i sikte, med Herrklumpens långa skuggor som smeker dalen. 
Tempelpenaklarna står så ståtligt uppå höjden och det är en fröjd att få skida närmre och samtidig på håll få studera hur landskapen förändras. 
Bredvid mig, ett par sjungande skidor, längre fram en annan god vän i sikte. Sällskapet är fantastiskt och jag är glad att få dela stunden med dem. Jag fylls utav en känsla svår att beskriva men jag känner mig mer än bara glad.
Det är april som suktande verkar vänta på maj. Så här mycket snö som vi har nu, har vi inte haft på hela säsongen och det är första gången jag är på väg hitåt. En bra bit upp i stigningen till ekorrkammen är jag villig att ge upp allt saxande och låter grabbarna fortsätta i sin takt längre upp.
Jag vänder om, glider försiktigt neråt. Men försiktigt blir brantare och jag får till ett par kalasfina svängar i den fantastiska nysnön. Jag som aldrig varit någon hejare på svängar, speciellt inte på turskidor, är förvånad.
Från ingenstans, eller kanske från Norge, brasar vinden på men jag är lycklig. Inte bara för det fantastiska sällskapet hit, det vackra vädret eller svängarna. Nog för att det skulle räcka, även det att jag ler mot vinden, men jag blir lycklig av allt som bara är, att jag får vara en del utav alltihoppa.
Vinden fortsätter starkare, river upp den jämna snön och det går fort utför. Jag vänder mig om och ser att grabbarna också tagit samma beslut. De lägger några sköna svängar tills en av dem på något vis har skaffat sig puder upp till hakan.
Där lederna går ihop hinner de ikapp och vi tar oss tillsammans tillbaka och in. Sikten har blivit dålig, temperaturen närmare noll med någon slags nederbörd. Lite halvt om halvt slumrar jag i soffan till filmen ”jag klättrar”, likaså gör grabbarna, till och med han som tjatat att han vill se den hela säsongen.
Det är synd att just denna säsongen börja lida mot sitt slut, nu när allt som är verkligen ÄR. Men nu har det blivit dags att byta vintersäsong mot klättersäsong, lämna fjället och sakteligen ta sig tillbaka till asfaltsvägar och strukturerade samhällen. Förhoppningsvis än lite längre, få känna på granit och känna lukten av skog.
Ebbas Fotografiska 