4 maj – fallande snö och tussilago.

Jag sitter i Åre.
Jag mest bara är.
Trött men glad.

Vi är här tillsammans, kompisarna på fjället, gänget som tillsammans fått Sylarnas fjällstation att rulla framåt under hela vintersäsongen. Det är annorlunda att kliva utanför dörren och mötas av asfalt, hustak och vägar. Det har varit så länge sedan och det känns lite som att man behöver påminna sig själv om hur det är i den civiliserade världen och vi har som sagt inte kommit längre än till byn.
I solskensväder fick vi tillslut igen dörren, vred om låset och med massivet vakande i ryggen skida vi mot Storulvån. Tillsammans. Det är sådant som betyder, att få vara tillsammans och vi har lärt oss att ta vara på varandra, vara där för varandra och det behövs inte mycket för att känna sig omtyckt. Tillsammans har vi drivit en fjällstation, upptäckt nya vidder och genom alla utmaningar utvecklats. Jag är sprängfylld av vemod och kanske är det de som gör att jag inte kan beskriva känslan. Vi är här tillsammans en sista dag, en sakta avrundning på vintersäsongen och imorgon bär det av åt olika håll. Visst fasiken känns det.

Det fina i det hela är att det ganska snart kommer en sommarsäsong och jag kan knappt vänta, jag har en god känsla i magen. Men först, ja först vill jag njuta av lediga dagar, få klättra och njuta av våren. Känna lukten av skog, höra fåglarna sjunga och se lite andra vidder.