Kväll, vi är på väg upp mot toppen utav Luossavaara och härifrån ser man milsvidda vyer. Jag har varit här många gånger och jag har varit förbi här många ljusa långa nätter när jag inte kunnat sova. Nu ligger snön fortfarande vit i backen och skaren bär.
Det här berget har varit en god vän som lyssnat till trasliga tankar och långa funderingar om mångt och mycket. Jag har kunna ligga tillbakalutad i kråkbärsriset på baksidan som vätter mot norr, i lä och känt midnattsolens ljuva strålar smeka mina kinder. Fått vara mig själv och fått vara själv, funnit utrymme att andas fritt. Ja det finns många minne och det finns mycket som är, eller som har varit.
Ja, i var och varannan vrå av denna stad finns det minnen som påminner om det som varit och det har varit bra här. Men när jag nu står här uppe, på toppen och spanar ut över staden, gruvan och bergen i fjärran känner jag hur jag sakta tappar greppet om Kiruna. Det som en gång varit har sakta runnit iväg och det som är, ja det är deras och de verkar ha det bra.
Det är en märklig känsla, men jag var inte ensam om att känna den igår när vi besökte Studentpuben, det är inte längre vi som är höjdpunkten utan ”vilka är de där”-människorna. Vad spelar det egentligen för roll att det var jag som en gång stod i baren som Phestmästare och blandade drinkar, för det var då och nu är det deras.
Natten är fortfarande ljus och lika precis som vanligt spränger de i gruvan efter 01. Det gungar till och precis som förr är det en bra signal om att det kan vara dags att knyta sig.
Lite här och var i studentkorridoren finns det saker jag lämnade kvar, eller aldrig fick med mig när jag flyttade med tåg härifrån. Det är dags att samla ihop de sista sakerna och ge mig av.
Det känns nästan som ett sånt där tillfälle när man samlar mod och tankarna för att säga det man tänkt.
Kanske är det så att det är nu jag gör slut, bryter upp och säger hejdå, ja vi syns säker någon gång igen. Säger fina saker om att det var aldrig dig det var fel på utan mig. Att jag fortfarande tycker om dig, men jag behöver utrymmer och mera tid för mitt. Säger att det inte är idag eller imorgon men säkert i framtiden som vi kan se tillbaka på dethär och säga att det var nog bäst så och åter finna tillbaka till någon slags god vänskap.
Kanske inte riktigt så, men på något vis ändå ganska nära.
Någon sa en gång ”home is where your heart is” Katsching, jag längtar hem!
Ebbas Fotografiska 