Klockan är efter 22, vi står uppe på Herrklumpen och spanar ut över vidderna och jag behöver inte övertyga migsjälv någonstans om varför jag har valt att för ett tag leva här. Vi vänder åter och flyger fram över de sluttande snöfälten, solen målar omgivningarna i magiska färger och jag kan inte sluta le. Det är ren och skär lycka att få studsa fram över snöfält, mellan stenar och känna hur det emellanåt plaskar och skvätter under fötterna. Det går fort, men solen har inte bråttom.
Årets ljusaste natt och den vill liksom aldrig ta slut. Det enda som egentligen hindrar mig från att inte gå och lägga mig är vetskapen om att jag jobbar imorgon. Men inte gör väl det någonting att jobba när jobbet är något utav en dröm.
Ebbas Fotografiska 