Dag för dag kan man följa hur snön sakta smälter undan. Men även nu i morse snöade det och på höjden lite bakom P-huset har jag slagit upp mitt tält. Nere på stationen är det full fart och snart är det dags för mig att jobba igen. Man fastnar lätt i sin lilla fjällbubbla och tänker inte alltid på sådant som finns på andra sidan asfaltsvägen långt där nere i björkskogen och längre bort. Men så, ett telefonsamtal och man är nertagen på jorden igen. Det är svårt att förstå hur någon i ena stunden kan finnas och sen helt plötsligt så finns han inte mer. Det känns tungt i hjärtat och det är väl så det måste va.
Men varför?
Vila i frid.
Ebbas Fotografiska 