Det är en intensiv dag med gott om arbete men vi får oss en kort glassfika med utsikt över ett solglittrande fjäll. Middagen serveras ute på vår lilla ”altan” och solen den värmer.
När arbetet rundas av om kvällen kommer jag inte längre än dit igen. Jag får sällskap en kort stund av en solbränd Gustaf som är här på besök en sväng, men snart trippar han och några till ner till den vedeldade bastun vid älvens strand.
Jag sitter kvar med gitarren och utsikterna. Det är bra mycket mer än bara bra.
Luften är stilla och säsongens första myggor börjar kalasa på mina bara ben.
På håll ser jag en figur med bestämda steg komma rakt emot mig. Det är den glade kocken från Blåsis som kommer traskande i solnedgångsfärgade omgivningar. Han är glad och jag är överraskad men glad att få en liten pratstund.
Återigen blir jag ensam där på ”altanen”, fast egentligen är jag långt ifrån ensam. Över gården springer en hermelin omkring, den stannar upp och tittar åt mitt håll, jag undrar om det är densamme som bodde utanför vårt fönster i vintras. Inne på stationen finns inte ett enda rum ledigt.
Efter ett tag får jag återigen sällskap, denna första ljuva sommarkväll hemma på Sylarna. Vi sitter länge, så pass att det värmer fint med en sovsäck och vi beskådar solnedgången och färgskiftningarna.
En ensam ren kommer gående och tar ett varv kring stationen innan den traskar tillbaka igen. Många ord behöver inte bytas, det är fint att bara få vara. Enkelheten.
Det kan tyckas lätt att bara vara, men emellanåt är timmarna för få och dagarna för långa och ljusa för att jag ska kunna gå och lägga mig i god tid. Men trots allt, det går alldeles utmärktet att sova kort och gott emellanåt också.
Det verkar som att sommaren har kommit för att stanna ett tag.
Ebbas Fotografiska 