Klockan är strax före åtta, det är tisdag och vi är på väg bort från fjället, på asfaltsvägen mot civilisationen. Förbi Åre, Järpen och i Östersund blir jag och Alex avsläppta i två timmar, hinner andas lite sommar innan bilen är tillbaka och vi åker åter mot friluftslivet. Stannar på Lundhags i Järpen, spontanköper ett par kängor, får inte reklamera skorna och åker vidare. Det blir en sen middag och ännu lite senare är de nya kängorna på, ryggsäcken är packad och sida vid sida traskar vi iväg. Vi är på väg, himlen spricker upp och solnedgången varar länge och smeker våra ryggar där vi traskar fram. Uppå höjderna blickar vi tillbaka över nejderna och ler åt allt som bara är. Känslan att få vara på väg tillsammans, kunna prata om allt och det känns enkelt. Det är ljust länge, myggorna avviker med höjden och vid 01-tiden ser vi Gåsenstugorna uppenbara sig bland stenarna och snart kryper vi ner under täckena och somnar snabbt. Sover kort men gott.
Vi delar på en kastrull chili con carne till frukost, kramar om och går skilda vägar. Löper utför mot Gåsån i fivefingers och med kängorna under armarna är jag tvungen att stanna bara några hundra meter innan vindskyddet. Tårarna börja rinna och jag lirka av vänsterskon. Trippande på kalla fötter kommer jag tillslut ner till ån. Nog kändes det som att foten gått av eller åtminstånde att stortån ramlat av. Jag snöra på mig kängorna omsorgsfull och försiktigt, vadar över ån och traskar på. Jag, musiken, fjället och en trasig liten fot. Trötta morgonögon, vackra omgivningar och vackra Sylarna i sikte.
Klockan tolv haltar jag in på stationen, får en enorm kram och vänder upp mot P-huset med falukorvar i händerna. Just ja, det var jag som skulle göra lunchen. Jag hinner med att laga maten, ta en snabb dusch och äta innan klockan är nog för att börja jobba. Det blir intensivt och mycket att göra. När jag så får äta middag vid 19-tiden är det första gången jag sätter mig ner, på länge. När arbetsdagen tar slut, lutar jag mig tillbaka i fåtöljen med en gammal Turist-tidning, men bokstäverna är suddiga och snart somnar jag.
Det där med ledigheter alltså, det är sällan man kommer hem från en och är utvilad. Klart man vill ut och äventyra, hitta på och umgås. Men det är inte så tokigt att komma hem till dessa människor, jobba järnet och snart få traska iväg igen för att så komma hem igen. Det går runt, runt, runt. Det är ett vackert litet kretslopp.
Ebbas Fotografiska 