Jag har redan preppat för ledighetsfrukost kvällen innan och nu äter jag en sen frukost i soffan med utsikt över massivet. Det är skönt att hinna andas ut. Inget bättre passar än en förmiddag i hängmattan. Det passa så himla fint att jag somnar, vaknar lagom till lunch.
Snör kängorna, går över älven via bron och tar höjd. Det är skönt att få vara ensam, inte lyssna till jobbsnack, känna utrymme och inte behöva prata med någon. Men så ringer telefonen och det passar sig inte alls. Sockarna glider ner i kängorna, det blåser hård motvind och det känns som en ypperligt dålig dag.
Men jag somnar på rygg uppe i massivet. Traskar sakta ner, tillbaka mot stationen. Håret flyger åt alla håll och det irriterar, men någonstans letar sig ett leende fram. Det lite kärva, motvind som medvind så gillar jag det. Blockstensterrängen, myrmarkerna och snöfälten, jag gillar dem. När jag kommer in kryper jag upp i sängen, slår på en film och jag somnar direkt. När jag kliver ut ur rummet igen övervälls jag med glädje och värme, det dåliga humöret har jag tappat någonstans för ett tag sedan och det är som det brukar – nästan lite för bra.
Öppnar fönstret, låter älvens brus ta sig in och låter huvudet falla mot kudden.
Under vintersäsongen hann man vila upp sig mellan ledigheterna, det är inte samma sak nu. Så det passa sig alldeles utmärkt med en väldigt ledig dag på hemmaplan.
Ebbas Fotografiska 