29 augusti – just precis den där känslan.

Tillslut kommer jag iväg, det är förmiddag och solsken. Trött och långt ifrån sugen på att springa beger jag mig utför, förbi Gamla Sylen ner till Enan. Äter frukt och funderar, bara ta den gamla vanliga, nästan lite tråkiga, vägen ner eller ta den lite längre som jag aldrig traskat förut. Tillslut bestämmer jag mig, för solen skiner från den klarblå himlen.

Jag svänger vänster istället för höger precis efter bron, när jag tittar upp är jag två meter från en ren som verkar minst lika förvånad som jag över att se varandra. Vi står och tittar på varandra tills en av oss traskar bort från leden och den andra tar backen uppför. Det är jag som möter en lerig stig som sakta torkar till och halvvägs upp är jag på väg att passera förbi ett par vandrare. Jag tappar farten och vi gör sällskap ett tag och pratar vitt och brett om fjällivet. Nästan precis där uppförsbacke övergår till utförsbacke får jag upp farten men tappar den igen när jag möter några andra vandrare, även de hör efter lite om livet här som säsongare. Så tillslut är jag på språng, hejar när jag passerar förbi andra vandrare och de är många, grupper och par. Jag möter en ensam kvinna som också hon frågar lite om hur lång säsongen är, vad vi gör när vi är lediga och tillslut, tillslut lugnar det ner sig. Vid Enkälens raststuga viker jag av och fortsätter inte mot Blåhammaren utan jag är ensam på leden mot Ulvåtjärn. Den är sliten och lerig och det är fantastiskt att springa med lera som skvätter. Hoppar fram på trasiga spänger och känner den där känslan, den där fantastiska känslan. Känslan utav att få skåda nya vyer och möta nya marker.

Där någonstans inser jag precis vad det är jag har saknat och det är just den där känslan som jag inte vetat om att jag jagat, saknat och letat efter.

Vid Ulvåtjärn sätter jag mig en stund nere vid stenstranden, sköljer ur strumpor och skor, äter min matsäck innan jag tar den sista lilla biten. Där leden från Sylarna möter leden från Blåhammaren ner mot Storulvån kommer jag ikapp ännu ett sällskap, vi konstaterar hur vackert vädret är och vilken tur vi har. Hur vinden tog i under gårdagen och minsann hur fint det är. Ja vi pratar om mycket, men inte mycket om sådant som folk innan undrat över. Tar en liten omväg på en av de hjortronbeprydda myrarna och jag får sällskap den allra sista biten av någon som jag tycker om. Vi äter glass i solskenet, sitter på taket och spelar spel tillsammans med andra fina vänner och knott, det är de verkligen gott om.

Middag får jag tillfälle att äta tillsammans med ett härligt litet gäng ute i fjällbjörkskogen en bra bit från stationen. Precis där den lilla forsen övergick till vattenfall satt vi och njöt utav att få vara. Minsann.