Vi är på väg ner mot stationen, det är tidigt, redan innan stan har börjat vakna till liv. Vägbanorna är fuktiga, gatlamporna lyser och vinden fläktar i ansiktet när vi far fram på cyklarna. Det är fint att få vara två, men tåget rullar in och ställer sig för att vänta in sina passagerare. Det är jobbigt att säga hej då, men det är ändå en liten lättnad att säga vi syns Bangkok!
När jag låser upp cykeln ser jag tåget rulla ut från station och jag cyklar hem genom en sakta uppvaknande stad. Ensam.
Är tillbaka i Linköping efter ännu en helt magisk säsong i fjällen. Men nu är det asfalterade vägar, trafik och aldrig blir det tyst. Ständigt hörs ljud, så många att det blir svårt att urskilja vartifrån de kommer ifrån. Kontrasterna känns enorma. De uppförsbackar som jag en gång i tiden klagat på i stan, har flackats ut och är så långt ifrån den steniga 3 km-uppförsbacken från Enan upp till Sylstationen. Stenar har rensats bort, vägarna är stela, platta och raka. Här är det ingen som hejar på någon annan, så länge man inte känner varandra.
Just idag känns det oerhört tomt utan fjället och det som hör därtill. Men detta är första dagen jag är ensam, sen vi for därifrån för två veckor sedan. Aldrig, aldrig hade jag väl anat att jag skulle känna såhär mycket.
Nu återstår bara två veckor sen är det min tur att flyga långt, långt bort till ett tropiskt land…
Ebbas Fotografiska 