Vi möts upp på Stora torget, mitt i stan. Av alla de cafér i stan, föreslår hon ett jag aldrig varit på. Vi blir sittande där och tiden försvinner bort. Pratar om allt och pratar om Kiruna, för det var ändå där vi träffade varandra första gången. Helt plötsligt säger hon Har du sett att det snöar ute? Jag ser de små vita flingor som dansar utanför och vi återvänder till fjäll och äventyr.
Det känns lyxigt att sitta på café och kaffet smakar fantastiskt. Där bland alla samtalsämnen som svänger hit och dit inser jag att det är fint såhär. Såhär med att få känna att sitta på café inte är så vardagligt. Att få träffa gamla vänner utan att det känns konstigt och även att det är mellansäsong, veta att man får komma tillbaka till livet och jobbet på fjället som jag verkligen tycker om och uppskattar. Kontrasterna mellan säsong och tiden däremellan är ju helt fantastisk!
Och jag tycker det är så dumt att många kolla frågande på en när man faktiskt säger att man tycker om sitt jobb, för det gör jag ju. För det är som att man ska tycka det är tråkigt att gå till jobbet, jobbigt att handla och jobbigt i allmänhet. Dumma svenskhet.
Ebbas Fotografiska 