16 dec – Ton Sai

Jag kryper upp i sängen med en varm kopp glögg, julstjärnan lyser på väggen och ute ligger snön. Jag har försökt skriva om Ton Sai, försökt göra ett inlägg men jag har svårt att formulera mig. Ton Sai, den vackra klätterstranden i södra Thailand, var bra men det var inte som jag hade tänkte mig. På ett sätt var det som jag mindes det, men på ett annat sätt såg jag det med nya ögon.

Några dagar in på vistelsen på Ton Sai såg vi dokumentären Thaitanium på Basecamp och jag gick därifrån med många nya tankar. Kort beskrivet handlar det om att man vill ersätta framförallt alla expansionsbultar med titaniumbultar. Problemet man tampas med här nere är att de expansionsbultar som vi är vana att klättra på hemma inte klarar av det speciella klimatet där och utsätts för både erosion och rost. Det kluriga är att det alltsom oftast gör det inifrån, alltså inne i berget där vattet transporteras från toppvegetationen ner mot havsnivå. Beroende på vilken väg vattnet tar påverkas bultarna olika mycket. Så svårheten är att avgöra när en icke titaniumbult kommer ge med sig, för det kommer de alla tids nog att göra.

Jag fick mig en rejäl tankeställare och jag kände mig oerhört dum för att jag spenderade sju veckor på Ton Sai för ca ett år sedan utan att reflektera så mycket över det. Men grejen var den samma då som nu, aldrig klättra på expansionsbultar och helst inte på andra bultar heller. Bäst av allt är bara att klättra på titaniumbultar. Det fanns många tankar, ifrågasättningar och funderingar. Många finns kvar där fortfarande.
Men vi tog en eftermiddag vid Not Eagle Wall dagen därpå, en vägg där alla tidigare bultar ertsatts med titaniumbultar, det kändes bra, men inte på topp.

Vi slutade inte att klättra men mer tid gavs åt funderingarna när regnet börja falla om eftermiddagarna, när tidvattnet inte stämde överrens med våra planer. Hur mycket är det egentligen värt att klättra på osäkra bultar? Är det okej så länge jag inte tar några fall?

Funderingar som dessa gjorde att jag inte klättrade fullt ut, tog det försiktigt och övervägde. Vilket i sin tur gjorde att jag inte gav mig själv några större utmaningar. Jag är glad att vi valde att se dokumentären, för det har gett mig ett och annat perspektiv på saker och ting.

Men jag är också glad över det fantastiska sällskapet och alla tillfällen vi har fått dela och skapa minnen utav. Minnen utav tillfällen på Mama’s, skratt, shakes på TingTong och svettiga promenader över till Railay. Långa diskusioner på en mörk strand, åskoväder och störtskurar. Frukost på Andaman med nyhetsuppdatering av BBC Worldnews, paddeltur i solnedgång och bad i havet. Solbrännor, myggbett och mycket mer.

Även fast det inte blev så mycket klättring som jag hade önskat så är jag glad att jag fick dela tiden med er mina vänner och som en liten bonus bjuder jag på den lilla listan på djur vi såg på Ton Sai.

Djur vi har sett:

• En ganska orange groda, som vi trodde kunde vara giftigt men som nu verkar vara en ätlig oxgroda
• Kackerlackor
• En snigel på toaletten, som vi döpte till Snigel
• Ödlor
• Apor
• Ingen varan utan Malayan monitor lizard, vilken är en av de tyngsta ödlorna i världen, typ som en liten dinosaurie
• Döda fiskar
• En sjögurka
• Myror & mygg
• Bakdelen på en råtta som mitt i natten festa på våra oreo & pumpafrön
• Inte sett men hört oerhört roliga grodljud
• En skorpion som snabbt gömde sig bakom en kakelplatta på toan
• En  svart orm, lång som en linjal,  med orange-gul hals som jag höll på att kliva på med mina flippflopp (namnet på den är Red-necked Keelback snake och anses som giftig)
• Krabbor på stranden vid lågvatten med en liten och en tillsynes förstor jätteklo (Fiddler crabs?)
• Andra strandkrabbor
• En strandget (en get som alltid hängde på stranden)
• En Centipede
• Fiskar i vattnet, såklart