Utanför singlar små lätta flingor mot marken och sommaren känns avlägsen. Sommaren som jag på små barnsben spenderade ute på vårt landställe, där jag barfota sprang omkring i gröngräset, där farfar lärde mig tälja rönnpipor och jag fångade mina första fiskpinnar i dammen som pappa grävt. Där vi allt som oftast bråkade i sandlådan, min bror och jag, klättrade i det största trädet på tomten och han vågade sig alltid högre upp än mig. Där plockade jag smultron utefter den gamla skogsvägen med farmor och med blåbärsfärgade läppar sörplade söt saft ur sugrör. Där åt jag färska sockerärtor, sura krusbär och hembakade bullar i solskenet. Det var alltid speciellt att tassa ner för trappan i det kalla huset om morgonen och äta frukost i kökssoffan, där radion alltid stod på i bakgrunden. Sitta på trappan med pappa, känna lukten av morgondaggen och se dimman sakta lätta över gärdet. Där traska jag omkring i skogen med mamma och såg små barkbåtar titta fram på andra sidan bron. Där sprang jag ut i ösregnet och dansade omkring, aktade mig för de läskiga spindlarna i källaren och somnade i hängmattan under de grönskande äppelträden. Fågelkvittret, blommorna, den kittlande kolsyran i min första läsk, älgarna i skogen och molnen som svävade över himlen.
Fridhem stod det på den lilla skylten vid grinden och varje gång jag återvänder känner jag lukten av sommar, som den var när jag var barn. Det var min sommaridyll.
Det har nog aldrig funnits en rak vinkel i huset och det är nog det som gett det sig charm. Men nu har ovärlden börjat påverka det, det finns inte så mycket att göra och det kommer inte att stå kvar där för alltid.
Men efter gårdagens nostalgi tripp står nu en liten modell av Fridhem här hemma hos familjen Samuelsson och sprider ljuva dofter av jul.
Pappa, den här är till dig.
Ebbas Fotografiska 
Fantastiskt, vilket konstverk! 😀