Året var 2008, jag gick på gymnasiet och längtade ut, bort från pendlande vardagar. Någonstans där skrev jag en dikt och jag tror att jag just då var besviken på samhället, trött på betong och rutor.
Jag hittade den precis och tänkte, nog passar det till det bländande landskapet jag under knarrande kängor mötte idag.

Dessa bländande landskap
alla dessa miljoner färger
vi fann dem alla i naturen

Vi placerade dem i små lådor av betong
placerade dem där,
trodde vi erövrade naturens krafter

Att använda mänskliga hjälpmedel
uppfinna av naturen,
inte för mycket,
inte för lite.

Är gammalt alltid bra?
Är nytt alltid bäst?

Bort från dessa bländande ljus
Bort från dessa slingrande vägar

Det behöver inte vara organiserat
Det behöver inte vara komplicerat

För ett ögonblick
 Jag trodde att jag hade det
Allt i mina händer