Nio dagar har sprungit iväg i en väldig fart. Gamla välkända ansikten, nya bekantskaper och en fjällstation vi slutet utav vägen. Stormiga dagar, solskensdagar, magiska stjärnhimlar och snö. Snö, snö, snö!
Det gnisslar och knarrar under skidorna när vi glider ner för backen, över Storulvån och med solen i ögonen vidare. Det är förmiddag, vindstilla och himlen är alldeles helt blå, klarblå. När vi lämnar Storulvån är det omkring -25 grader och sakta stiger de när vi tar höjd.
Ledkryss efter ledkryss, backe efter backe och rimfrost i håret. Så länge skidorna är i rörelse är det ständigt ljud omkring en, men så fort de stannar är det nära inpå knäpptyst.
Strax innan Spåime skidar vi förbi den sista björken och framför oss är det kalfjäll, högalpint och de välkända och vackra Sylmassivet. När solen sakta försvinner ner bakom massivet är vi på väg upp för den sista backen och det känns mer som slutet av mars än början av februari. Efter en snegling på klockan inser jag att den bara är strax efter tre och mörkret kommer krypande.
När jag vaknar på morgonen och tittar ut genom fönstret är utsikterna välbekanta och underbara.
Det är precis såhär härligt det ska kännas att komma hem.
Ebbas Fotografiska 