Jag ger mig av, det är eftermiddag och efter sig på himlen lämnar flygplanen ett rutnät av något som nästan kan liknas vid tunna slöjmoln. Det har blivit dags att bege sig hemåt och jag har ingen brådska, jag tar en annan väg hem än den jag kom på. Det är lite bakhalt i uppfärsbackarna mot kalfjället och jag kan tänka mig att det varit bra glid utför under dagen.
Jag viker av från leden mot Blåhammaren strax innan raststugan vid Ulvåtjärn, tar vänster över orörda marker tills jag möter upp leden mot Enkälen. Jag stannar till, drick lite varmt och låter vindsäcken ligga kvar i ryggsäcken för vinden är stilla. Solen skiner sitt allra största leende och ärmarna kavlas upp.
Solen sjunker sakta ner mot horrisonten som härifrån sett ligger i Norge. Det går uppför, jag har inte mött en själ på timmar men så står han där, den glade mannen. Där min uppförsbacke övergår i hans nedförsbacke. Vi ler, det finns inte ord nog att beskriva hur vackert det är. Vi pekar på bergen och slänger namn åt höger och vänster.
När utförsbacken kommer lämnar jag leden och tar ut svängarna. Jag övar på telemark, men det går både hit och dit. I ett solnedgångsfärgat landskap lämnar jag slingriga spår efter mig, tjoar och ler mitt allra bredaste leende. Underbart!
Ljuset försvinner, omgivningarna övergår i blåa nyanser och månen stiger. Bara en sista backe från att komma hem och jag blickar upp mot stjärnhimlen. Jag låter den sista kilometern ta tid, njuter av stillheten och kliver in genom ytterdörren.
Ebbas Fotografiska 