När jag skidade hemåt förra ledigheten, när fjället lågt stilla och tyst inbäddat i solnedgångens alla färger, började jag planera för nästa ledighet. En tredagarsledighet som kändes som en ledighet full med oändligt med tid och möjligheter. En stugtur via Gåsen, Stensdalen, Vålåstugorna och till Helags innan sista biten hem. Eller till Nedalshytta, Storerikvollen, Blåhammaren, Storulvån och hem.
Men nu när ledigheten äntligen kommit ser verkligenheten lite annorlunda ut. Dålig sikt, snö i luften och lägligt kommer snövesslan med gäster och matleverans. På vägen ner från fjället finns det gott om plats i vesslan och jag vaknar när vi är på väg genom björkskogen. Fredagskväll på Storulvån. När jag vaknar på morgonen är utsikterna borta, snön yr i luften och vindarna tar i. Dagen är stormig och vi hänger lite vid klätterväggen. När jag kommer ner från första klättrade leden skriker min rygg NEJ och det blir en stillsam dag i gott sällskap med ryggläge. Vägen ut till civilisationen är igensnöad och stängd, likaså vägen till Duved och tågen varken kommer eller går. Det är lördag och storm på fjället. Och snön den bara faller och faller.
Söndagen är lugnare och nu när måndagen knackar på dörren känner jag att det är dags att ta mig någonstans.
Jag ger mig av, det är eftermiddag och humöret har sett bättre dagar. Det snöar, vinden kommer från väster och slår till i sidan. De första två km går bra, det är någorlunda spårat i djupsnön, men när träden tar slut och när jag kommer upp på kalfjället möter jag två fjällfarare med hundar. Jag ler och vi pratar, de fortsätter och jag pulsar fram och upp för backarna. Det går trögt, det känns som det är mer snö än vad det är luft i luften. Sikten är sådär och när jag närmar mig raststugan vid Spåime är det tungt, 1-2 dm djupsnö att pulsa genom, inga spår, bara de röda ledkryssen.
I raststugan tejpar jag om fötterna, dricker varmt och trycker en kexchoklad. Jag funderar på om jag ska vända, jag resonerar med mig själv, fram och tillbaka. Jag kommer inte fram till någonting som låter sunt, så med viss tvekan fortsätter jag. Några kilometer senare ser jag en lång rad av ledkryss och det ser ut som det är någonting som rör sig mot mig en bra bit bort. Dirket så får min hjärna det till ett djur, stort och lurvigt med pluffsiga steg. Utsikten försvinner, allt blir vitt igen och alla ledkryss försvinner. Jag blir osäker, tittar bakåt och visst är det fortfarande okej sikt, men framför mig är det bara vitt. Tänker att jag prövar lite till, så länge jag ser pinnen bakom mig är det lugnt och det visar sig vara lugnt. Det är en enorm snövall som byggts upp och blockerar utsikten, odjuret visar sig vara ledkryss och nu börjar nedförsbacken mot Enan. Jag pulsar fram, vinden tar i från sidan, följer elledningen och skymningen kommer.
När jag närmar mig sista raststugan, precis innan sista 2km-backen upp, tar det bara stopp. Jag har kört in i en enorm snövall, faller framåt och kör knäet i stålkanten på skidan. Ligger på rygg och är nära till att börja gråta av hopplöshet. Jag ställer mig upp, plockar fram pannlampan och när ryggsäcken är på väg på igen blåser jag omkull. Hundra meter efter rastskyddet försvinner reflexerna på ledkryssen, snön är djup, nästan upp till knäna och jag undrar faktiskt hur det ska gå. Ringer upp till stationen och nödlampan slås på. Ett orange-gult sken tänds långt borta och jag har någonting att ta sikte på. Här och där hittar jag ledkryssen, vinden tar i igen och pulsar sista biten.
Jag är ganska tagen när jag kommer fram. Trött och hungrig. Kliver in genom ytterdörren och välkomnas med värme. Efter en lång varm dusch finns det mat framplockat vid köksbordet och jag sjunker senare ner i soffan. Hemma!
Det är lätt att vara efterklok, att jag skulle ha vänt första, eller iallafall andra gången jag tänkte tanken. I den dåliga sikten fick omgivningarna ett annat utseeden och det var ibland svårt att avgöra vart på leden jag var. Odjuret min hjärna fantiserade ihop, och när ledkryssen försvann kände jag mig obekväm med situationen. All snö gjorde att det tog minst en timme längre än vad det brukar.
Såhär i efterhand undrar jag varför jag inte bara kunde väntat till morgonen efter? För nu är vinden stilla och sikten god.
Ebbas Fotografiska 