Genom köksfönstret vid middagen har jag svårt att inte lägga märket till en barmarksfläck i kvällsljuset en bit upp i backen. Beslutet är inte svårt och snart finner jag mig själv sittandes på ett liggunderlag med utsikt över massivet. Solen skiner mig i ögonen. Med näsan nere i vegetationen fyller jag sakta mina lungor med doften av växtlighet. Jag låter ögonen läsa rad för rad i boken, tar en paus, höjer vinglaset mot solen och skålar för att vårvintern äntligen har anlänt.

Snart får jag sällskap på liggunderlaget och inom några minuter är vi för en stund fyra. Solen sjunker sakta mot vaktklumpens sluttningar och det är första kvällen på säsongen jag sitter ute såhär sent. Vinden är stilla och allt känns så enkelt. Lyckan rotar sig.

Det är fint att ha någon att dela tillfällen som denna med.