Under söndagen drog stormen in med sina byvindar på 40 m/s och jag stannade kvar för att fira en av de finaste vännerna här. Måndagsmorgonen kom med vita och blöta vyer och långfrukost. Vid lunchtid sprack himlen upp och solen sken igenom. Vi åker till Blåhammaren! utropppade jag till min vän. Snabbt packades ryggsäckarna och vi skidade iväg. Stormen och plusgraderna hade förvandlat de vita omgivningarna till ett något mer spräckligt landskap. Doften av solvarma barmarksfläckar drog förbi oss och solen sken. Eftermiddag på fjället, på en sträcka jag inte tidigare skidat. Kvart i sex klampade vi in på Blåhammarens fjällstation, en snabb dusch senare satt vi ner tillsammans med flera vänner i matsalen. Blåhammarens 100-års jubileumsmiddag med touch av Nobelmiddagen 1913.
Somnade gott i en riktigt mjuk säng och vaknade till en vacker morgon. Frukost i gemytligt sällskap och sen ut och iväg. Natten bjöd på stjärnklart och någon minusgrad, en halvtimme hann vi åka innan vi kände hur solen började påverka snön. Oledat på Getryggens sluttningar mot Storulvån. Solsken. Sista biten tog vi genom björkskogen och givetvis var snön än mjukare där. Efter ett par vurpor i djupsnön kom en sista och det kändes som att allt hände i slowmotion – ner med huvudet i snön, knäet som vred sig, hoppa till och tillbaka och skidorna som fastnade i snön. På försiktiga skidor tog jag mig den sista biten ner mot stationen och en snöslaskig asfaltsväg. Himlen grånade och eftermiddagen bjöd på resning av stora kåtor till Fjällfest som sakta men säkert kommer närmre.
Tillsammans med goda vänner åt vi 3-rätters i matsalen på Storulvån och jag somnade för en gångs skull i en bred säng på stationen. Morgonen kändes seg, knäet lite sådär och regnet som slog mot rutan kändes verkligen inte lockande. Ännu en långfrukost, kaffekoppar och så, för att avsluta min lilla triangel fick det bli säsongens sista bandvagnen upp och hem till Sylarna. Genom de immiga rutorna såg jag hur barmarksfläckarna växt sig skrämande stora på bara några dagar och i knäet hade jag en sovande hund.
Allt gick inte riktigt som det var tänkt, men med en härlig ledighet kändes det helt okej att resten utav dagen packa upp storleveransen inför sommaren.
Jag vet inte vad som är störst prestation, att jag tog mig runt jämtlandstriangeln på en ledighet eller att jag efter snart fyra säsonger gjort det för första gången. Men något kan jag iallafall konstatera; det finns många fler vackra smultronställen än bara Jämtlandstriangeln.
Ebbas Fotografiska 