”Jag går till stan nu, är hemma till lunchen” hojtar jag och studtsar ut genom dörren. Solsken! Kameran på axeln, ner mot Tinnerbäcken och så vägen in mot stan. Strax innan första bron hinner jag innan jag fastnar i skådespelet med hägern, knölsvanarna och de synligt irriterade skrattmåsarna. När jag efter ett bra tag fortsätter ner mot staden i den grönskande tillvaron kommer jag hundra meter innan jag kommer jämnsides med en man med hund. Han hade också sett det lilla dramat nere vid bäcken och fråga ”är du fotograf eller fågelskådare?” Lite blygt säger jag något som antyder till både och. Vi slår sällskap några hundra meter och pratar på, han är öppen och nyfiken. Så går vi åt olika håll och jag önskar honom en trevlig dag.
Efter säsonger till fjälls är jag van att möta folk, både på leder och i jobbet, som är nyfikna och pratglada. Jag har vant mig vid att folk håller sig till sitt i stan och det är sällan, oh så sällan det händer här. Inte är jag bättre själv i civiliserade städer, men det ger mig hopp.
Mötet håller sig kvar i mina tankar och vid sidan utav grusvägen blommar vitsippor. Inne i stan är det mycket folk, vägarbeten och glassuget tar över. När jag tittar på klockan inser jag att jag inte alls kommer att hinna hem till lunchen. Jag vänder tillbaka, det finns så mycket att titta på att vägen hem tar än längre tid. Men det gör ingenting.
Jag är hemma i den stad jag växte upp i, hemma hos mor och far och det är försommarvarmt. Tillvaron känns onekligen vacker.
Ebbas Fotografiska 