Under gårdagen skingrade sig molnen något och regnet upphörde för ett tag. Eftermiddag och äntligen en anledning god nog att inte stanna i soffan. Med de härligt rosa skorna och lilla ryggsäcken tog jag ut stegen över Sylbron. Sen bara uppåt och mot Arvids hopp, den där lilla kullen till höger om Vaktklumpen. En plats jag länge spanat mot men aldrig kommit fram till. Men så, där stod jag under branten och blickade upp. Så fantastiskt att få möta nya vyer och platser.
Idag har regnet varit tillbaka, kommit och gått men till slut kom uppehållet. I lådan under sängen hitta jag mitt lilla gaskök, i skafferiet gamla nudlar och i kylskåpet krämig brieost. Nog för en liten middagstur.
Ner för backarna, förbi Gamla Sylen och så på leden mot Gåsen. Vid Långtjärnen lämna jag leden och följde sandåsarna. Ovanför cirkulera en fiskmås oroväckande och följde efter mig. Upp på en ås, ner och över ån, upp igen och så där någonstans sket fågeln på ryggsäcken och försvann. Lagom till att regnet började dugga slog jag mig ned för middag. Surrande myggor och nykokt kaffe.
Så, med sikte på baksidan utav Fruntimmersklumpen trippa jag iväg, halvt springande. Dimma drog sakta in, jag plocka fram karta och tog ut kompassriktningen, utifall att.
Störtregn och så var den där, den mjölkvita dimman. Helt plötslig förvandlades omgivningarna, ingenting som jag tidigare känt igen fanns där. Där och då var jag otroligt glad över att jag lärt mig och fortfarande kommer ihåg det där med karta och kompass. När jag kände mig som mest osäker stötte jag på en liten bäck. Satte mig ner på en sten och kolla kartan. 50 meter senare hittar jag stigen och 20 meter till håller jag på att krocka med torvkåtan. Sällan har jag varit så glad att se den.
Härligt genomvåt var det skönt att kliva in genom dörren och känna värmen rinna över en. Det blir sällan som man tänkt sig, men det blir ofta bättre än man förväntat sig.
Ebbas Fotografiska 