Vi är tidigt uppe som vanligt, äter frukost vid köksbordet och ser morgonen utanför. Alldeles för snabbt stängs dörren, ekot av steg i trappuppgången och så är jag ensam. Det är mulet och det är lite sol som tränger igenom emellanåt. Morgonen springer iväg och jag knyter skorna, jag tar ryggsäcken och i farten ner för trapporna slänger jag på mig hjälmen. Upp på cykeln och iväg med musik i öronen. Tio minuter senare låser jag cykeln och låter stegen rulla. Låter den friska skogsluften fylla mina lungor och kämpar mig upp för backarna.

Elljusspåret fortsätter men jag svänger av, ut på en smalare stig. Den är stenig och full av rötter, den slingrar sig in i skogen och det är så mäktigt. Det känns som att det går fortare än vad det i verkligen gör och den känslan får mig än mer motiverad.

Skogslandskapet är varierat och solen letar sig in genom grenverken. Jag chansar när stigen delar sig, ibland går det bra och ibland går det lite sådär. Men det luktar höst.

Snart kommer jag ut på myrmarker och bland skvattram glimmar fuktiga blåbär i solskenet. Många, stora och så smakrika. Löpningen och allt runtomkring glömmer jag bort för stunden, det är bara tillfället som finns.

Så försvinner stigen ut i en stor myr och jag vänder om, hittar på en spång och följer den längre och längre in i skogen. Där står jag, någonstans i Grössjöns naturreservat och häpnas över den vackra naturen, så grönskande och fri. Inte långt ifrån centrala Umeå men ändå så orörd på många många år.

Det är nog ändå inte så fel med att bo i en stad, tänker jag och känner hur jag ler med hela ansiktet.