Jag sitter i frukostsoffan med en kopp kaffe som så många gånger förr. Det känns som att någon tryckte paus när jag gick härifrån och nu återigen tryckt play. Som om tiden stått still. Runtomkring är det full aktivitet och jag känner lugnet rinna över mig. Genom fönstret som vetter mot entrén skiner solen in mellan molnen utanför. Färgerna har gått från grönt till höstmjukt med inslag av klarrött. Jag tar en klunk av de ångande kaffet och i bakgrunden hörs den välkända tonen utav telefonen i receptionen. Christina slår sig ner bredvid och allt känns som vanligt.

Det är fint att få känna känslan, fint att få vara bland fjällvännerna och fantastiskt att få känna sylstämningen igen.

Sylarna, en plats att känna sig som hemma på.