Det känns som en lättnad att kliva av tåget i Enafors. Natten har varit lång, speciellt timmarna i Sundsvall. Mörk, rått och ljudet utav en aldrig sovande stad. Men här är himlen blå med lätta moln, den svala vinden rör runt bland de gulnande grenverken. Jag är långt ifrån ensam där jag står bakom den gula stationsbyggnaden och väntar på bussen. Framför mig, bakom träden, sticker fjällen upp och jag vet precis vad det är för utsikter som väntar mig.
Så rullar bussarna iväg, ja det är faktiskt två fulla bussar som kör på vägen mot Handöl och svänger höger upp på vägen mot Storulvåns fjällstation. Landskapet är lika vackert som alltid men än lite mer färgstarkt än vanligt. Det är mycket folk som strömmar in på stationen och det blir för en stund väldigt intensivt där kring buffébordet vid frukosten. Det är många bekanta ansikten som skiner upp och när jag smiter undan stöket och tittar in i köket blir mitt leende än bredare. En lång och redig kram och ett härligt återseende. Det blir fler kramar och hej innan jag sakta glider lite åt sidan, byter om och kliver ut genom dörren. Ner för den lilla backen, åt höger för att sen ta vänster över bron. Förbi de röda gamla husen och utefter Storulvån. I det låga vattenståndet, bland stenarna som blottats i ån står en renkalv och tittar nyfiket innan den springer ikapp sin mor på myren.
Innan stigningen börjar kännas i benen svänger jag ut i björkskogen. Tidigare höstar har jag hittat några små gyllene skönheter bland mossa, blåbärsris och gräs. Med tanke på läget trodde jag att många redan visste om detta härliga smultronställe. Men en efter en dök de upp ur vegetationen, bara 50 meter från stigen där många många besökare trampat bara denna höst. Jag fyller min tomma pappersgodispåse med aningen solblekta men ack så fina kantareller och fortsätter på stigen mot kalfjället. Jag vänder mig om och ser Storulvåns fjällstation fullkomligt bada i ett hav av gula löv och vägen mot civilisationen som likt en kraftig lina tycks hålla kvar stationen från att inte flyta längre ut på fjället.
Spång efter spång har byts från gammal till ny men vissa vältrampade ligger fortfarande kvar. Sakta blir björkskogen lägre och glesare och tillslut breder vyerna ut sig.
Jag går tyst omkring i mina tankar och låter de få lyfta, famlande få sprida sig ut över fjället. Stigen har genom åren mött många kängor och på senare tid även löparskor och cykelhjul. Den är bred och stenig, men den är som den var senast. Det är som att jag känner till varje liten sten, varje litet vattendrag och varje spång. Här och var kan jag minnas tillbaka till olika tillfällen, där jag en glittrande sommarmorgon med raska steg stannade för att plocka upp en macka, eller den där spången jag snubblade på när jag sprang och föll rakt ut i myren. Där är stenen vi åt godis bakom för att komma i lä från vinden och här sprang jag när jag lyssnade på det där sommarpratet.
Så stannar jag till och känner känslan, den där som säger att det är dags att fylla på med energi. Vinden har börjat ta i och jag finner någorlunda lä bakom en större sten. Jag dricker varmt och äter hembakt bröd. Från den lilla höjden jag sitter på ser jag besökare vandra förbi och rätt som det är kommer ett gäng löpare och viner förbi.
Någon timme senare sitter jag i solskenet och njuter. Jag sitter utanför det grånande huset på trädäcket och spanar ut över massivet. Snart får jag sällskap och vi pratar och hinner ikapp. Det är ett lugn som rotar sig i magen och det känns fint att vara tillbaka.
Det är sen kväll när vi äter smörstekta kantareller tillsammans vid det stora bordet. Utanför har mörkret lagt sig och ovanför oss lyser stjärnorna. Efter en strålande dag somnar jag med fönstret öppet och låter den kalla nattluften få omfamna mig och till det svaga ljudet av sylälven låter jag drömmarna ta fart.
Jag vaknar när klockan ringer, tittar ut och ser massivet klätt i solens rosa morgonstrålar och somnar om. Nere på stationen är det intensivt och full fart. Från frukostsoffan ser jag fjällstationslivet rusa förbi, någon timme senare står jag i bastun och skrubbar lavar. Vi skrattar och har kul, det känns så givet att göra allting, som om jag aldrig åkte härifrån. Utanför passerar molnen förbi, gäster går och gäster kommer
Jag går ut, låter vinden få ta tag i mitt hår och ruska i kläderna. Känner hur hösten är här och jag traskar omkring på sluttningarna. Det blir inte långvarigt och jag smiter in och under en filt i den skönaste soffan på fjället. Tillsammans med en vän låter vi vädret få fortsätta att riva och slita utanför, tittar på Skärgårdsdoktorn och allt känns precis som förr.
Så kommer morgonen igen, det blåser och duggar i sidled. Vinden tar i enda från Norge, låter sig inte hindras och tar tag i allt som inte funnit sig en fast plats på fjället. Jag vill inte riktigt ge mig ut, hellre vill jag stanna inne i värme och låter lunchen komma. Vi äter tillsammans och jag bestämmer mig för att det är dags. Att det är dags att packa ryggsäcken och knyta skorna.
Vi kramar om och säger hejdå. Jag kliver ut och känner vinden få tag i mig och i löpsteget måste jag bromsa upp. Med stormvindar i ryggen ger jag mig av, vandrar ner från kalfjället och vidare bort mot civilisationen. Jag tar bussen till den gula stationsbyggnaden och inte heller nu är jag ensam. Tåget blir försenat men tillslut sitter jag på, ser hur det vackra Jämtländska landskapet rusar förbi utanför. Slumrar till och vaknar när det blir ståhej och festnivå i tågvagnen. I Sundsvall sitter jag knappa två timmar på en bänk, äter popcorn och läser bok med vantarna på. Strax före klockan sju på morgonen rullar tåget in i Umeå. Jag kliver av, låser upp cykeln och trampar hemåt. Vrider om nyckeln, kliver in och utbrister ”jag är hemma nu!”
Vilken känsla!
Ebbas Fotografiska 