Häromdagen, när jag skulle ta mig till skolan slutade det med att jag sakta rullade tillbaka hem med små små tårar trillande ner för mina kinder. Jag vurpade, kraschade lite med cykeln. Trottoarkanter, människor, hit&dit, hala löv och ett trasigt knä. Igen.
Med knäet i högläge låg jag på golvet och skrattgrät. Fy tusan. Förbannade mig över folk som går mitt i vägen, cyklar mest lite här och var. Samtidigt låg jag där på golvet och hyllade det praktiska tinget cykelhjälm.
Några timmar senare klev Petter och Stina in genom dörren och med lite medlidande blickar tittade de på mig och sträckte samtidigt över en stor påse med lakrits i många olika varianter. Resten utav eftermiddagen drack vi kaffe och bara hängde. Tänk vilken lycka att ha så fina vänner som vet vad som får en att må bra. Tack!
Så, nu börjar vi om och denna gång ska det bli bra en gång för alla.
Ebbas Fotografiska 
Fint skrivet Ebba, som alltid! Pajade knät ( igen) här också i helgen, ville så gärna springa 2 mil och lyssnade inte på kroppen, som inte ville… Bara att vila nu. Försöker iaf. Hoppas ditt blir bra igen! Kram,