När jag vaknar är det fortfarande dunkelt utanför, rimfrosten på fönstren och ett mjukt sprakande följt av brasans flammande varm sken. Sakta återvänder jag från nattens sömn och runt omkring mig vaknar sakta likasinnade. För en stund sluter jag ögonen igen och låter ett gammalt minne rinna över mig.

Det var den vintern då mörker tryckte kring oss och vi sov under en gran, när temperaturen låg under -20 grader och stjärnorna tindrade från den klara natthimlen. På en bädd av granris låg vi tre kompisar tätt intill varandra för att hålla värmen kvar, innan vi gav upp och la oss så nära stockelden vi vågade. Vi delade med oss av våra minnen och såg molnen driva in över himlen och hörde vindarna öka. Jag minns att jag slumra till och vaknade av det sorlande ljudet av ord och meningar.

Så återvänder jag till rummet, till nuet, känner lugnet och känner värmen från sovsäcken. Men samtidigt längtar jag iväg till de djupa skogarna, de kala fjällen och de milsvida vyerna. Jag har flyttat till en stad som saknar utsikter och branta backar. För det är en sugande känsla utav att få möta vidderna igen som väcker mig om morgonen, att få njuta av utsikter.

Ume, jag vet inte om du är rätt stad för mig…